Att använda Spräckkilar

Att spräcka sten med Spräckkilar

I villaträdgårdar och på fritidsfastigheter finns ofta stenar som man vill bli av med. Vid dräneringsarbeten, grävande av grunder, avlopps och vattenledningar träffar man ofta på sten som måste avlägsnas. Det finns idag ett flertal olika metoder för att spräcka sten, till exempel vattenspräckning, hydraulhammare, snigeldynamit, snigamit, simplex, samt konventionell sprängning.

En äldre metod är spräckning med hjälp av spräckkilar. Denna metod kräver inga licenser eller förkunskaper och är billig. För löst liggande sten kan den även vara den mest tidseffektiva metoden. Andra fördelar är att stenar kan delas i lämpliga storlekar för att kunna handlastas samt att man slipper skador från entreprenadmaskiner. Stenar kan även formas för att återanvändas som grunder, i murar och som kantsten.Spräckkilar

Det skandinaviska urberget med sin granit och gnejs är hårt och sprött och därmed också väl lämpat att spräcka med spräckkilar. Hårdheten gör dock att det är förhållandevis svårborrat.

För hemanvändaren finns mycket prisvärda elektrika borrhammare i handeln. Priserna brukar vara mellan 500 – 1500kr med en effekt på 800 – 1500W. Dessa har chuckar för SDS+ eller SDS Max borr och klarar att borra ett hål för en spräckkil på mellan 1 och 3 min.

Har man många hål att borra kan det löna sig att hyra en bergborrmaskin.

OBS! Undvik att andas in stendamm då kvartspartiklar i dammet ger ökad risk för Silikos/Stendammlunga.

Vad är Spräckkilar

Spräckkilar, även kallade rundkil eller stenkil, består av tre delar. Två bleck och mellan dem en kil. De tre delarna passar tillsammans i ett borrhål och när kilen drivas ner mellan blecken trycker kilen ut blecken mot borrhålets väggar. Blecken är utformade på ett sådant sätt att de med sina rundade ytterkanter passar mot borrhålets väggar. Mot kilen har de en flat yta. Blecken är något kilformade för att kompensera för kilens kilform. Denna konstruktion gör att bleckens utsidor fortsätter att vara parallella och trycka mot hålets väggar när kilen drivs ner mellan blecken.

Stenspräckning med spräckkilar

Hålen borras med jämna mellanrum längst med och ner genom det plan där stenen skall spräckas. Erfarenhet av den specifika stenen och storleken bestämmer det optimala mellanrummet mellan spräckkilarna. Typiska avstånd för 18mm kilar är 10 – 15 cm, 20 & 22 mm kilar 15 – 20 cm och 24 mm kilar 20 – 30 cm. Med tätare placerade spräckkilar fås större kraft samt bättre kontroll över sprickans riktning.

Varje sten är unik, med erfarenhet och sunt förnuft kan man bestämma hur man enklast klyver den. Studera stenens struktur, är den homogen eller har den en tydlig struktur, finns naturliga sprickor. Utnyttja stenens svagheter. Stenspräckning med spräckkilarAlla spräckkilar placeras i hålen så att deras tryckande kraft verkar i samma riktning och verkar för att dela stenen och trycka isär den i  två delar. Ytorna mellan bleck och kil smörjs med medföljande glidpapper för våra 18 mm, 20 mm och 22 mm kilar och med smörjfett för våra övriga kilar. Detta gör att att kilen lättare kan glida mellan blecken och förhindrar att bleck och kil skär.

Kilarna drivs successivt ner mellan blecken så att samtliga kilar har samma spänning. Detta hörs på tonen när man slår på kilen med handsläggan. Om rätt antal kilar används behövs inte speciellt mycket kraft och kilarna får inget märkbart slitage. Krävs mycket våld utan märkbart resultat kan man vänta 10 minuter och ge stenen lite tid att spricka. Eller, om det krävs, borra i fler kilar för att kunna öka den spräckande kraften.

Efter en stund hörs hur stenen börjar spricka och en spricka börjar visa sig. Fortsätta att driva ner kilarna tills stenen delat sig och kan brytas isär. Här kan det vara bra att ha brytjärn eller spett tillhands.

För att fungera på ett bra sätt skall borret man använder och därmed håldimensionen vara anpassad till spräckkilen. Borrar med större diameter fungerar så länge hålet inte blir så stort att kilen ens fullt nedslagen mellan blecken kan spräcka stenen. En nackdel med överdimensionerade hål är att hålet måste borras djupare för att ge plats åt den nedslagna kilen. Används elektrisk borrhammare med begränsad kapacitet är det en stor nackdel att borra med en grövre borr och dessutom ett djupare hål.

Används ett borr med för liten diameter kommer kilen att börja arbeta högt upp i borrhålet och utan att ha stöd mot bleckens hela sidor. Det resulterar i sämre spräckförmåga och kan även skada blecken.

Att välja kilstorlek och borrdjup

I förta hand rekommenderar vi en borrhammare på minst 1000 W och med SDS Max chuck samt 2st 22 mm borrar i kombination samt våra 22 mm kilar som smörjs med medföljande glidpapper. Borra minst 12 cm djupt. Låt borret svalna efter varje hål så att det ej överhettas.

Om en borrhammare med SDS + chuck används har den ofta lägre effekt än 1000 W och vi rekommenderar då 2st 18 mm borrar i kombination med våra 18 mm kilar som smörjs med medföljande glidpapper. Eller 2st 20 mm borrar i kombination med våra 20 mm kilar. Borra minst 8 cm respektive 12 cm djupt. Låt borret svalna efter varje hål så att det ej  överhettas.

Om den huggna stenen skall användas kan det vara bra att välja 15 mm kilar tillsammans med 15 mm borr så att märkena efter borrhål blir så små som möjligt. Borra minst 7 cm djupt. Vinkelslip med diamantkapskiva och diamantslipskål kan användas för att efterbearbeta den spräckta stenen.

Tabellen nedan ger en ungefärlig uppskattning av hur många kilar av respektive storlek som krävs för att spräcka en sten. Att spräcka berg är betydligt svårare och man får då pröva sig fram och börja med mindre bitar.

När kan man använda spräckkilar

Spräckkilar kan användas i många olika situationer. Det vanligaste användningsområdet är för att dela större stenar i hanterbara delar. Det kan vara stenar på tomtmark. Stenar som kommer fram vid grävning av grunder, pooler, diken eller rörgravar. Med tillräckligt många spräckkilar kan även de största stenblock spräckas. Detta eftersom kilarnas spräckande kraft kan skapa ett spräckplan rätt igenom det lösa blocket och dela det i två delar.

Även för fast berg kan spräckkilar vara ett användbart alternativ. Det är dock svårare att spräcka fast berg jämfört med lösa block. Detta eftersom det är svårt att skapa ett spräckplan rätt igenom berget. Om det handlar om ett markant utskjutande parti kan det vara möjligt. I annat fall får man försöka utnyttja bergets naturliga svagheter och sprickor för att kunna spräcka loss block genom att låta spräckkilarnas spräckplan möta ett naturligt svagt plan eller en spricka i berget. Helst skall bergborrmaskin och stora kilar användas, dock minst 20 mm.

Flata hällar är svåra att spräcka, men med en vinkelslip och diamantkapskiva går det att såga parallella spår med cirka 3 cm mellanrum och hugga ur stenen mellan spåren. Detta är dock relativt tidskrävande och till exempel en 50 cm lång och 20 cm djup rörgrav för ett avloppsrör tar cirka 2 timmar att kapa med 125 mm diamantskiva samt hugga ur stenen.

Spräckning med spräckkil gör att man kan spräcka stenen i hanterbara bitar och kan transportera bort den utan grävmaskin. Jämfört med sprängning slipper man även problem med vibrationer.

Vid spräckning av sten med spräckkil har man även goda möjligheter att forma stenen så att den kan användas i grunder och som kantsten. Endast de delar av muren eller grunden som syns behöver formas plana, murens insida kan fyllas med avslag och fixeras med betong eller cementbruk.

Sammanfattningsvis kan sägas att spräckning av lösa stenblock med spräckkil är enkelt och kostnadseffektivt. Även större arbeten utförs med späckkil, men det är då tveksamt då tidsåtgången för att borra och spräcka kubikmetervis med fast berg blir betydande. Som hobby eller i känsliga miljöer som i källare kan det dock vara ett alternativ.

Om borrning i berg

Hålen för spräckkilarna kan borras för hand med slägga och borr, med bensindrivna eller tryckluftdrivna bergborrmaskiner, eller med elektrisk borrhammare.

Handborrning är möjligt men långsamt och med risk för skador. Bensidrivna och tryckluftsdrivna bergborrmaskiner är överlägset effektiva på att borra berg. Nackdelen är att de är dyra i anskaffning eller måste hyras.

För hemanvändaren finns mycket prisvärda elektriska borrhammare i handeln. Priserna brukar ligga på mellan 500 – 1500kr med en effekt på 800 – 1500W. Elektriska borrhammare och SDS MAX / SDS Plus borr är egentligen inte designade för att borra i material hårdare än betong. De fungerar dock tillfredställande för mindre borrningsarbeten i natursten. Vi rekommenderar en maskin för SDS Max med 1000W effekt eller mer.

De huvudsakliga nackdelarna är att maskinernas relativt låga effekt och vikt gör borrningen förhållandevis långsam samt att förbrukningen av borr och därmed borrkostnaden kan bli hög om många hål skall borras. Ett hål för en 22 mm kil tar 1- 2 minuter att borra berroende på borrhammarens effekt, stenens hårdhetsgrad och borrets kvalite. Den andra nackdelen är att kylning för borret saknas. Bergborrmaskiner använder tryckluft för att kyla borret samt transportera bort borrkax.

Vid borrning med borrhammare är man därför tvungen att kompensera för bristen på kylning. Detta görs genom att låta borret svalna. Efter ungefär ett hål bör borret få svalna. Undvik hastig nedkylning i vatten då det kan skada borret. För att kunna borra kontinuerligt behövs minst två borr att byta mellan.

Låter man ej borret svalna havererar den lödda hårdmetallspettsen och borret blir obrukbart. Korrekt använt klarar ett borr mellan 10 – 40 hål beroende på borrets kvalite och bergets hårdhet.

Vid borrning är det viktigt att borret tillåts studsa mot hålets botten. Borrhammarens egenvikt, eller möjligen något kilos tryck om det är en mindre borrhammaren, brukar vara lagom.

Vad är SDS Plus och SDS Max?

SDS (Slotted Drive System) utvecklades av Bosch för att användas till borrhammare. SDS tillåter borret att glida i chucken vilket ger en effektiv hammarfunktion. Den del av borret som glider i chucken skall smörjas med lite smörjfett.

SDS Plus skaftet är ungefär 10mm i diameter och borrar upp till 25 mm är vanliga på marknaden.

SDS Max har ett kraftigare skaft på ungefär 14 mm i diameter och borrar på upp till 50 mm är vanliga på marknaden. SDS Max Borr under 18 mm kan vara svåra att hitta och SDS Max maskiner kan vara lite för kraftfulla för mindre borrdiametrar. SDS Max maskiner är vanligen kraftfullare än SDS Plus.

 

 

Om Sten

Morän är den vanligaste jordarten i Sverige. Moränjordar innehåller en blandning av alla kornstorlekar, från lera till stora flyttblock. Flyttblocken består vanligen av magmatiska och metamorfa bergarter som granit och gnejs. Även den vanligaste berggrunden i Sverige består av hårda urbergsarter. Främst olika typer av bergarterna gnejs och granit.

Gnejs är ett samlingsnamn på bergarter som omvandlats och fått en tydlig orientering av kornen. Stenen har ofta tydliga olikfärgade band där varje färg har olika kornorientering och mineralsamansättning. De olika mineraler som ingår i gnejs kan ha mycket olika hårdhet och det gör att man vid spräckning av gnejs har goda möjligheter att utnyttja de olika ”bandens” olika hårdhet för att enklare kunna spräcka stenen. Gnejs har i motsats till granit en bandad struktur och stenen är benägen att spricka i planen som bildas av de olika banden.

Granit är en djupbergart som ej omvandlats på sama sätt som gnejs. Granit är hårdare och mer homogen i sin struktur jämfört med gnejs. Granit är mycket lämplig för stenhuggningsarbeten eftersom den, förutom att vara hållbar och slitstark, har en relativt homogen struktur som ger en sten där man med tillräckligt många kilar kan styra spräckningen på ett bra sätt och ge raka klyvytor.

Granit har flera naturliga svaghetsriktningar och i möjligaste mån bör man utgå från dessa när man klyver stenen. Svaghetsriktningarna kan man hitta på olika sätt.

  • Har stenen några naturliga sprickor? Det är troligt att stenen lätt klyvs i ett plan som är parallellt med sprickans plan.
  • I fast berg kan naturligt bildade avsatser visa vilka plan stenen är benägen att spricka längs med.
  • Har stenen några flata brottytor efter avslag? Dessa ytor visar ett plan som stenen är benägen att spricka längs med.

Vill man använda graniten som kantsten eller till grunder är det enklast att utgå från stenens naturliga klyvriktningar och försöka dela stenen på mitten. Den delade stenen kan sedan återigen delas på mitten. Detta är det enklaste sättet att åstakomma raka brottytor. Att istället försöka klyva bort mindre bitar från en stens sidor resulterar oftast i okontrollerade sprickor som letar sig ut den kortaste vägen till stenens yta.

 

Stenspräckning på youtube – många engelskspråkiga filmer

Smeden och Stenen – vacker film om traditionellt stenhuggeri

The last stone splitters – att spräcka sten utan kil…

IMG_6331IMG_6332IMG_6333IMG_6334IMG_6335